Jag är från Norrland och där är man hård och visar inte känslor hur som helst, jag har alltid sett det som en svaghet att vara ledsen så folk ser osv. Vi har aldrig och kommer aldrig vara en familj som kramas och säger att vi älskar varandra, självklart gör vi det, men norrlänningar säger inte sånt till varandra ;)

Men nu orkar jag inte längre, idag blev det för mycket. Och att en person sa att jag måste vara ”chef” över min hund och lära sig att fåren jagar man inte. Fick mig att bli ledsen då jag kände det som att jag var dum med min hund och efter att jag hade jobbigt med Daves och min relation i starten, så kändes det som att Cray också tyckte jag va dum och inte ville vara med mig. Självklart var det inte så, han vart bara  lite förvånad att mamma började ta kommando och bestämma, ja, jag erkänner. Curling-mamma, right here. Grina en skvätt och sedan fick vi faktiskt till det, självklart ligger det mer bakom till att jag blir ledsen än att någon säger till mig vad jag faktiskt måste göra för att få till vallning och inte jakt på får. Det är en stor sak och en hel del småsaker som blir jobbiga på grund av den stora saken som gör att jag inte mår tipp topp om dagen.

Efter dagens träff med fåren så har jag fått en del saker bekräftat, Cray är ingen pingla, men ingen svår hund heller. Det är så häftigt å se en border collie i deras rätta element, men fy tusan vad svårt vallningen är. Känner mig helt lost där, men förhoppningsvis blir det bättre eftersom :)