Idag har statsbordern varit på riktigt besök i staden, vi tog t-banan till Majorstua. Cray knatade in i tåget som han aldrig gjort annat, men det va ju folk ombord så det var inga problem, han ville hälsa på ALLA.

På Majorstua mötte Malin och Jon upp, de skulle vara valpvakt medan jag och Pelle tog en fika. Allt hade gått bra, Cray hade varit busig och provat sina tänder på lite ömtåliga delar. Men inga skada skedd som tur var, va en trött kille som mötte oss när vi kom och hämtade honom. Blev dock till att knalla en bit då matten tyckte att det inte var så långt att gå till nationaltheatrets t-bana. Big misstake! Men vi fick iaf chansen till att träna en del koppelgående.

Däremot så har Cray en benägenhet att skälla på andra hundar och gör det något tillbaka t ex börjar skälla då går han nästan inte att hejda. Så det är något vi bara måste ta tag i innan det blir någon grej av det. Ingen av de andra 2 skäller på andra hundar och det spelar ingen roll om de är med eller inte, han skäller oavsett och då är Alice och Dave alltså tysta.

Trots bandtvånget i Oslo så mötte vi en STOR lös vorsther som någon verkat ha ”tappat bort”. Detta blev inte alls något bra hundmöte, dels för att vi fick parera Dave och Cray tyckte då att den blev alldeles för läskig när den kom emot honom. Nu tror inte jag att detta kommer bli jätte svårt. För de ggr han väl fått hälsa på hunden han skällit på så går det fint. Dock finns det ju en del nötter med hund i denna stan som inte verkar förstå att varken människor eller andra hundar tycker det är så trevligt med hundar som gör utfall i kopplet. Har man en sån hund, ska det då vara så svårt å hålla in kopplet och avleda hunden? Eller är folk bara för lata för att ta tag i problemet?

Dave är ju en spännis mot andra hundar, men honom ”halar jag in” och han får gå vid sidan och får beröm då han sköter sig och ett ”hörru du” när svansen åker upp. Påstår inte att vi lyckas lika bra alla ggr, men vi försöker iaf och för en osäker hund som Dave så funkar det betydligt bättre med att jag ordnar situationen än att han ska behöva oroa sig för att han ska behöva göra det. Tänk om alla kunde hålla reda och ta ansvar för sina egna hundar, då skulle inte många av dessa problem finnas.