Fy tusan vad allt går bra just nu, både Dave och Cray går bra i sin träning nu och av någon konstig anledning sköter jag mig helt ok också. Ser verkligen fram emot detta tävlingsår!

Jag och Lene har fått in en liten rutin på tidiga lördagsmorgnar, agilityträning runt 8:30-9 vem kan tacka nej till det? Är väl snarare vi som är lite ego och vill ha hallen för oss själva ;)

Är lite bängligt med 2 hundar, speciellt nu när det varit alltför kallt ute för att lämna en av dem i bilen. Dave han sitter snällt i bur eller komposthage när jag tränar med Cray, Cray däremot, not so much. Den hunden har humör! Men han blev faktiskt lite nöjdare när han fick ”ligga” på sidan och titta på, ligga vet jag inte om man kan kalla det ännu. Just nu måste jag lägga honom strategiskt så han inte drar upp och efter Dave, han ligger dock fint så länge vi tränar småsaker och det inte blir för mycket liv och rörelse på mig och Dave. Blir lite orättvist mot Dave då jag tränar han + Cray på samma gång. Men det verkar äntligen som vi hittat bästa lösningen på att kunna ha bägge 2 med mig ute samtidigt. Det kommer ta tid innan han är 100% säker i sitt ligg när vi tränar, men jag ska försöka ta med mig Pelle så han kan belöna Cray och jag fokusera på Dave. Det finns hopp!

Annars har jag börjat höja hindren lite med Cray och han tar dem fint, jag och Lene ska försöka få till lite hoppteknikträning á la Susan Salo. Vi har kommit lite längre med slalomen, fortfarande bara 2 pinnar men hunden ska bannemig kunna alla konstiga vinklar som man kan hitta på! Och vi tränar även sug till slalomen och jag tycker det går sakta men säkert framåt.

Vi har mycket kvar att träna jag och Cray,men jag tycker att det verkar som att det ramlar ner poletter lite nu och då på saker vi slitit med som helt plötsligt funkar. Han må vara galen, men inte på något dåligt sätt. Denna lille man kommer bli riktigt bra, I can feel it!

Dave tycker jag har utvecklats väldigt mycket under denna vinter och gör fortfarande, ibland får jag panik över att han faktiskt fyller 6. Men å andra sidan så sa min hundfysio att jag lika gärna kunde sagt att han va 1 och hon hade köpt det också. Så förhoppningsvis har vi en god del kvar tillsammans, jag har så mycket som jag vill att vi ska uppnå tillsammans, har insett att allt kommer vi inte hinna med eller ha möjlighet till och det skär lite i hjärtat. Men Dave är och kommer alltid vara min fina speciella kille oavsett vad han har för meriter. Sen har vi ju alltid den yngre odågan att satsa vidare på och kanske uppnå de mål och drömmar som vi inte hann med ;)

Sedan ligger inte alltid begränsningarna i hunden utan i handlern, men det känns som jag hittat rätt sinnesstämning, inställning och attityd för detta år, detta kan vi, let’s kick some agility-ass!